Närmar mig skrivandet som en brottsling som om natten inte kan låta bli att smyga tillbaka
till platsen där allt hände. Jag lägger mig ner en stund och tittar upp mot stjärnhimlen.
Försöker se orden formas men slås i stället av en känsla av tomhet.
Det är ju faktiskt synd.
Eftersom jag så förtvivlat gärna vill.
Stjärnhimlen är aldrig riktigt tom även om det enda man ser är mörker. Det kan man vara helt övertygad om.
SvaraRadera