onsdag 20 juli 2011

Alice&Simon

Släpper ut katterna för första gången.
De betraktar värden med förvåning och nyfikenhet. Och en smula räddhågset.
Sakta närmar de sig grässtråna och smakar på dem.
Ett riv i barken. Kan man klättra upp? Kommer man inte ner igen då? Ett katt landar alltid på fötterna sägs det men de kan de inte veta. Tänk om inte. Mina katter fast ändå inte för de är sina egna. Fast om de springer bort eller inte landar på fötterna så är det mitt fel. Tittar på dem och undrar om de vet att jag vet att jag inte riktigt förstår mig pådem. Fast jag låtsas att jag gör det.
Man vill ju inte bli biten.
Och så älskar jag dom lite också. Fast på avstånd.

tisdag 19 juli 2011

juli

Man måste passa sig när det är rötmånad.
Man vet aldrig vad som kan utveckla sig och detta utan att man fattar hur det gick till.
Dessutom extra lurigt att solen skiner mitt i alltihop och låtsas som ingenting.
Jag tycker inte om att låtsas som ingenting. Hela tiden händer det något och jag kan inte låta det ske utan att
undra. Sörja eller glädjas. Kolla på det även om det vore lättast att låta bli.
Jag kan inte skriva som de andra. De snabba meningarna som citeras i kvällspressen. Jag vet inte hur man gör. Jag kan inte skriva som resten heller. Mina meningar verkar meningslösa. Som någon som tappat språket och endast stötvis kan sucka fram korta meningslösa försök till en konversation. Ett rop på hjälp eller en vädjan om ett glas vatten.

Å vad jag önskar att det började regna.

onsdag 8 juni 2011

Nu regnar det

Tjyvlyssnar på samtal någon stans i lokalen. Upprörd röst. Man har inte fått tillräcklig information om en hatt som ska publiceras i en tidning. Vad den kostar och vilka färger den finns i. Skandal! Tidningen ska snart i tryck och hon har ännu inte hört ifrån någon från hattbolaget som kan räta ut alla dessa frågetecken.
En annan äter ett äpple som om vore det hennes sista någonsin.
Och lite längre bort låtsasjobbar någon fast han egentligen bara hänger på facebook.

Vi är så ynkliga ibland.

tisdag 7 juni 2011

Skrivkramp


Närmar mig skrivandet som en brottsling som om natten inte kan låta bli att smyga tillbaka
till platsen där allt hände. Jag lägger mig ner en stund och tittar upp mot stjärnhimlen.
Försöker se orden formas men slås i stället av en känsla av tomhet.
Det är ju faktiskt synd. 
Eftersom jag så förtvivlat gärna vill.